Sacrorum antistitum

Antimodernisteden av den 1 september 1910

Den av påven Pius X föreskrivna edsformeln mot modernismen


Modernism” har blivit en kollektiv benämning på de mest skilda försök att försona den kristna religionen med en agnostisk filosofis och en rationalistisk historievetenskaps resultat och över huvud taget med alla de kulturområden, som i sin fortskridande utveckling blev alltmer främmande för det religiösa området eller ställde sig fientliga gentemot detta. Modernism i mera inskränkt bemärkelse däremot, såsom den här är menad, är de system, som vid detta försök uppgav alla av rationalismen angripna ställningar och sökte en ny motivering för religionen, inte längre i Kristi personlighets och hans verks historiska faktum eller över huvud taget i en absolut gällande sanning, utan endast i människans inre. Samtidigt som modernismen således i religionens nya motivering tog ställning mot den religiösa rationalismen, undanröjde den kristendomens alla grundvalar som uppenbarelsereligion. Efter upprepade enstaka åtgärder mot modernismen tog påven Pius X i dekretet “Lamentabili” (1907), i vilket modernismens mest betydande satser är uppräknade, ställning mot densamma. Rundskrivelsen “Pascendi” (1907) ger en utförlig framställning av hela systemet, för så vitt man i fråga om modernismens skiftande karaktär kan tala om ett system, och sammanfattar i slutet koncist huvudvillfarelserna och vederläggandet av dessa. I modernismen har väl nästan alla 1800-talets felaktiga försök att ge en tillfredsställande lösning på problemet om uppenbarelsen och dess motivering funnit sin slutgiltiga prägel.

1910 krävdes av Pius X för hela prästerskapet, som var verksamt i själavården eller i lärarfacket, avläggandet av en ed, i vilken förkastandet av alla väsentliga modernistiska villfarelser i fråga om uppenbarelse och överlämning (= tradition) ingår. Just på grund av sin koncisa sammanfattning av den modernistiska villoläran är den jämte sin disciplinära betydelse även viktig såsom yttrande av det kyrkliga läroämbetet. För sammanhangets skull återges den här i sin helhet.

Jag ... omfattar fast och antager allt i sin helhet och vart och ett för sig i det, som av Kyrkans ofelbara läroämbete är bestämt, framställt och förklarat, i synnerhet huvudstyckena i hennes lära, vilka stå i direkt motsatsförhållande till nutidens villfarelser.

För det första: Jag bekänner, att Gud, alla tings ursprung och mål, kan med förnuftets naturliga ljus “genom det som är skapat” (Rom. 1:20), d.v.s. genom skapelsens synliga verk, såsom orsak medelst verkan, med säkerhet lära kännas och även bevisas.

För det andra: Jag erkänner uppenbarelsens yttre bevis, d.v.s. Guds verk, i första hand underverken och profetiorna, såsom helt säkra tecken på den kristna religionens gudomliga ursprung. Jag fasthåller vid, att den på bästa sätt är avpassad för andan hos alla tider och människor, även nutidens.

För det tredje: Fast tror jag, att Kyrkan, det uppenbarade Ordets väkterska och lärarinna, genom den sanne och historiske Kristus själv, under hans liv bland oss, omedelbart och direkt instiftades, och att hon byggdes på Petrus, den apostoliska hierarkins furste och på hans ständiga efterträdare.

För det fjärde: Utan förbehåll antager jag den troslära, som från apostlarna genom de rättrogna fäderna städse i samma mening och i samma betydelse kommit ända till oss. Därför förkastar jag helt och hållet det kätterska påfundet om en utveckling av trossatserna, som överginge från en mening till en annan, vilken avveke från den innebörd, som Kyrkan en gång avsett. Likaså förkastar jag varje misstag, som vill ersätta det gudomliga åt Kristi Brud överlämnade trosarvet (depositum), som av henne troget skall bevaras, med en uppfinning av filosofiskt tänkande eller med en skapelse av det mänskliga medvetandet, som genom mänskligt bemödande långsamt utvecklades och i framtiden skall fulländas i obegränsat framåtskridande.

För det femte: Som helt säkert fasthåller och bekänner jag uppriktigt, att tron ej är en blind religiös känsla, som framspringer ur det undermedvetnas dunkel i hjärtats betryck och av den sedligt formade viljans böjelse, utan att den är ett förståndets sanna instämmande i den utifrån genom hörandet mottagna sanningen, genom vilken vi på grund av Guds, den fullkomligt sannfärdiges, auktoritet hålla det för sant, som av den personlige Guden, vår Skapare och Herre, sagts, betygats och uppenbarats.

I tillbörlig vördnad underkastar jag mig och av allt mitt hjärta ansluter jag mig till alla förkastelsedomar, förklaringar och föreskrifter, såsom de ingå i rundskrivelsen “Pascendi” och i dekretet “Lamentabili”, särskilt för så vitt de hänföra sig till den så kallade dogmhistorien.

Även förkastar jag deras villfarelse, som påstå, att den av Kyrkan förelagda tron kunde strida mot historien och att de katolska trossatserna ej i den mening, i vilken de nu förstås, skulle kunna bringas i samklang med den kristna religionens ursprungliga källor, såsom dessa verkligen voro.

Jag fördömer och förkastar också uppfattningen hos dem, som säga, att en bildad kristen skulle föra en dubbeltillvaro, den troendes tillvaro och historieforskarens tillvaro, som om det skulle vara tillåtet för historieforskaren att hålla fast vid det som motsäger den troendes trossanning, eller att uppställa förutsättningar, av vilka följer, att trossatserna äro falska eller tvivelaktiga, om man bara inte direkt förnekar dem.

Jag förkastar likaså ett sätt att bedöma och förklara den Heliga Skrift, vilket uraktlåter Kyrkans överlämning (Tradition), överensstämmelsen med tron och den Apostoliska Stolens normer, samt vilket ansluter sig till rationalisternas påfund och i samma grad otillåtet som oförsiktigt erkänner textkritiken som enda och högsta regel.

Även deras uppfattning förkastar jag, vilka fasthålla därvid, att en lärare i de teologiska historievetenskaperna eller en skriftställare på detta område till att börja med måste avstå från varje förutfattad mening om den katolska överlämningens (Traditionens) övernaturliga ursprung eller om utlovandet av den gudomliga hjälpen för det ständiga bevarandet av varje uppenbarad sanning. De enskilda fädernas skrifter skulle man då vara tvungen förklara efter rent vetenskapliga grundsatser under uteslutande av varje kyrklig auktoritet och med samma frihet i omdömet, varmed man utforskar varje utomkyrkligt minnesmärke i historien.

Slutligen bekänner jag helt allmänt: Jag har ingenting att skaffa med den villfarelse, som låter modernisterna tro, att den heliga överlämningen (Traditionen) ej innehölle något gudomligt, eller, vilket är ännu mycket värre, som för dem till en panteistisk tolkning av överlämningen (Traditionen), så att ingenting mer återstår än det nakna, enkla faktum, som står i jämnbredd med historiens vanliga skeenden, det faktum nämligen, att människor genom sina egna bemödanden, genom sin omsorg och insikt fortsätter den av Kristus och hans apostlar påbörjade skolan under de efterföljande tidsskedena.

Således håller jag fast vid och kommer jag ända till mitt livs sista andedrag att hålla fast vid fädernas tro på den sanningens säkra nådegåva, som nu finnes, tidigare fanns och alltid kommer att finnas i det biskopliga ämbetets efterföljd sedan apostlarna, så att inte det är trons föremål, som genom överensstämmelse med vart och ett tidevarvs kultur skulle kunna förefalla bättre och mera passande, utan att aldrig på olikartat sätt tros, aldrig annorlunda förstås den absoluta, oföränderliga sanning, som sedan begynnelsen predikades av apostlarna.

Jag lovar högtidligt, att jag trofast, oskadat och rent skall iakttaga och oantastat bevara allt detta, vidare att jag i läran eller i varje art av tal och skrift aldrig skall avvika därifrån. Så lovar jag högtidligt, så svär jag, så sant mig Gud hjälpe och detta Guds heliga Evangelium.